Idag har jag varit på den mest minnesvärda tågresan i hela mitt liv. Jo, det säger jag trots att jag ”bara” är 32 år. Idag träffade jag nämligen Börje Ahlstedt på tåget till Skövde. Ja, träffade. Inte bara satt bredvid. Utan träffade. Vi möttes kan man säga.
Det började med att jag (jo, faktiskt utan att känna igen karln) klämde mig in på fönsterplatsen efter att han faktiskt fått flytta på sin väska som han placerat på min plats. Jag slog sedan upp datorn och försjönk ner i arbete. Kanske verkade jag precis sådär lagom ointresserad av mina bordsgrannars samtal så att Börje plötsligt bestämde sig för att nyfiket undra vad jag pysslade med på datorn (en Prezi om sociala medier i undervisningen för övrigt).
Så vi börjar prata om den förste gemensamma nämnaren, vilken visar sig vara språk. Efter några minuter räcker Börje över en dikt som hans begåvade ressällskap Jesper Ekberg skrivit. Den vill han att jag ska läsa högt för honom, både en och två gånger. Den andra gången ”lite långsammare”. Vilket jag gör, fortfarande lite förvirrat ovetandes om vem den rare farbrorn är. Efter ett (ja, ganska långt) tag går det ju upp för mig vem den äldre herren bakom den mycket välbekanta rösten är. Det är ju Mattis – Ronjas pappa! 😀
Börjes nyfikenhet ledde hursomhelst till att vi under den ungefär två timmar långa tågresan till Skövde pratar bland annat poesi och lyrik, film, språk, scennärvaro och betydelsen av pauser när man talar inför publik, vikten av att läsa och vilka kunskaper elever bör ha med sig i livet. Och så läste vi dikter (högt!), både Jespers vackra kärleksdikter och Strindbergs klassiska och lite galna verk. Vi pratade om Börjes bok och och min. Och så tittade vi på när Bruno K Öijer läser Du fick aldrig veta och analyserade. Börje skulle förresten bli en förträfflig lärare, han ställer precis rätt frågor.
Avslutningsvis får jag några blad av en lite annorlunda Strindberg-dikt som Börje verkar ha haft länge. Där skriver han ”Patricia, lev väl. Börje A”. Det pappret kommer jag att spara länge. Kanske lika länge som Pär Lagerkvist sparade Börjes dikter om döden som han skickade till Pär i sin ungdom? Kanske kommer jag till och med lära mig att läsa den där knasiga gamla Strindberg-dikten med samma inlevelse som Börje någon gång?
Men det allra sista som händer innan jag kramar mitt fina ressällskap hej då är att Börje skriver ner sitt mobilnummer på en lapp och säger att ”Patricia, jag vill att du ringer mig så går vi och dricker kaffe någon dag. Jag tror att vi har mycket att samtala om.” Om jag tänker ringa? Har påven en rolig mössa?