Idag den 5e oktober firas World Teachers’ Day på olika sätt runtom i världen. Jag skulle vilja ta tillfället i akt och berätta om den bäste läraren jag haft. Han hette Sven Arnér och var min svensk- och filosofilärare på Skärholmens gymnasium 1996-1999. Egentligen behövs det inte någon speciell dag för att jag ska hylla honom. Texten på bilden skrevs av kollegan Michel Koumi när Sven hade gått bort och publicerades i DN 2003-03-07. Den sitter ovanför mitt skrivbord här hemma och påminner mig flera gånger i veckan om Svens pedagogiska briljans.
Sven var extremt ämneskompetent, en fantastisk historieberättare och ställde alltid otroligt höga krav på oss alla. Som vi läste, analyserade och skrev! Samtidigt som vi älskade honom knorrade vi över att han var ”snål” när han bedömde våra alster. Ni vet hur man kan vara på gymnasiet, ofta tyckte vi nog att våra texter var bättre än vad de egentligen kanske var. 🙂 Det var alltid VG+ och någon utvecklande kommentar som iallafall triggade mig att anstränga mig ännu mer nästa gång det var dags att skriva. Ibland tänker jag att Sven medvetet ”höll igen” lite när han återkopplade på våra texter. (I slutbetygstider var det dock annorlunda, vi var flera i klassen som fick MVG i svenskkurserna.)
En händelse som kom att få stor betydelse för mig var vid det sista nationella provet i svenska. Jag hade valt att ge mig i kast med att jämföra Henrik Ibsens Hedda Gabler och Pär Lagerkvists Dvärgen (två verk som vi arbetat med på olika sätt under året som gått). En utmanande men rolig uppgift för en 18-åring. Jag minns att jag skrev sida upp och sida ner, strök, skrev om, suddade, la till ord och meningar med hjälp av pilar och stjärnor för att till slut skriva rent min analys. (Inga digitala verktyg där inte…) Det var första och enda gången jag satt hela tiden ut vid ett nationellt prov. Jag nästan darrade när jag slutligen bestämde mig för att lämna in och jag minns att Sven plirade upp på mig från sin bok och log sitt finurliga leende.
I vanlig ordning började Sven att läsa våra texter ganska direkt efter att den siste personen hade lämnat in. Han trodde, som många andra, på snabb återkoppling som en del av ett effektivt lärande. Nåväl, någon vecka senare satt vi som på nålar där i klassrummet när vi skulle få tillbaka våra texter. Vi var några stycken i klassen som var rätt duktiga på att skriva men dittills hade alltså ingen lyckats få Sven att skriva något högre än ”VG+”. Döm därför om min förvåning när jag öppnade mitt häfte, bläddrade till sista sidan och där upptäckte kombinationen av bokstäver. Jag minns att jag tyckte att pappret fattade eld och att bokstäverna blinkade mot mig i neonljus – M V G ! Vågade nästan inte visa mina klasskompisar som med uppspärrade ögon ville läsa hela texten för att se vad det var som krävdes för ett MVG.
För mig blev den där texten ett slags kvitto, en bekräftelse och ett startskott då jag verkligen började tro på min egen förmåga. Jag hade länge närt en hemlig dröm om att jag en dag skulle vilja skriva en bok. Där och då minns jag att jag lovade mig själv att det en dag skulle bli verklighet. Det har blivit tre (hittills).
Sista gången jag träffade Sven var på studentdagen den 4e juni 1999. Jag letade jag upp honom för att ge honom en varm kram, ett stort tack för tre år tillsammans och en röd ros. Han tog hjärtligt emot blomman, kramade om mig och sa åt mig att jag skulle komma tillbaka och visa boken den dagen den gavs ut! Dessvärre hann Sven lämna oss innan dess men hans lärargärning kommer alltid att leva kvar. Och idag tänker jag alltså lite extra på honom.